Varmaste oktober sedan 1953. Nästintill unik.

Undrar om de körde mycket bil 1953. Eller var det kanske kornas fel på den tiden?

Kom ketchup så går vi.

Är det inte märkligt? Att det, utan att det i sak förändrats alls, kan vara så stor skillnad. Att man trots vetskap om att man står utan minsta belägg för att känslan skulle vara verklighetsförankrad kan känna så starkt.

Jo. Det är märkligt.

... slagit dig att livet ibland har teman? Till exempel hittade jag under en period ensamma skor var jag än gick. Här och var på trottoaren, på gatan, i buskarna låg skor utan maka. Under samma period tog många förhållanden i min bekantskapskrets slut. Tema: singel. Tisdag kväll, kl 22:43 står dagens tema klart. Motgång.

När jag var liten trodde jag att man kom till Kina om gick uppför backen till kapellkyrkogården och att Ballingslöv var det lövtäckta huset mittemot Parkbiografen. Jag åt rå blodkorv och tyckte att det bästa med vintern var att man inte hade så många plåster. När jag var liten tittade jag ner i marken. Eller upp i luften. Inte rakt fram. Jag vill gärna tro att jag är en modig person. En stark person. En person som kan titta rakt fram. Det är så jag möter världen nuförtiden. Ibland är det inte så. Ibland tittar jag upp. Blinkar bort tårarna och låtsas att det inte finns någon anledning för dem att finnas. Ibland tittar jag ner. Tystnar och ignorerar. Jag är ganska övertygad om att vare sig det första eller det andra alternativet är särskilt bra sätt att hantera problem. Men jag övar och övar. På att titta rakt fram.

Idag åkte jag som vanligt tåg till träningen. När jag, som vanligt, skulle ta på mig skorna, som jag som vanligt tar av mig vid långa tågresor, för att hoppa av tåget låg det en halvt mosad Pollychoklad i min ena sko. Det var märkligt. Och ovanligt.

Eftersom mitt andra hem är kollektiva färdmedel läser jag ganska mycket böcker för tillfället. En av böckerna jag läst den senaste tiden har den något uppseende titeln Bitterfittan. Läst den? Om inte så handlar den föga förvånande bl.a om patriakatets förtryck, svårigheterna med att leva i ett jämställt förhållande och hur bittra kvinnor i alla åldrar, i alla tider, blir av detta. Det är inte en dålig bok. Hur som helst är bitterfitta är ett alldeles för starkt och fult ord för att beskriva det jag är. Ordet har en förmåga att ta fokus från orsak till konsekvens och då är diskussionen redan förlorad. Som tidigare nämnt är jag stark motståndare till bitterhet och försöker undvika det in i det sista. Ett annat ordval således. Radikal liberal. Radikal liberal med starka åsikter om jämställdhet. Det är långt. Det är dessutom fantastiskt svårt att vara radikal liberal... Jag ska fundera vidare på det här. Jag återkommer.

Här har jag gått och trott att jag har varit trött. Som i sömnig. Det var fel. Jag är inte trött. Jag är trött på -. Vad detta - är, varierar från köksbrand, dålig flyttstädning, sena tåg, trasiga kylskåp, punktering, frustrerande patienter, ryggsmärta, distans till lågkonjunktur, "magisterkompetens och erfarenhet inom området är meriterande", bo i flyttkartonger, väckarklockan... Listan är lång och skulle kunna göras längre. Var för sig är dessa irriterande. I kombination, säg att du kör ihop dem allihop på två veckor, blir de mer ett test av bristningsgränsen. Min är uppenbarligen inte här. Bristningsgräns alltså. Den är förmodligen något längre bort. Inte så mycket längre bort, men lite. Det finns värre saker. Min familj och mina vänner kunde dött i en jordbävning. Min bror kunde ha suttit fängslad på en annan kontinent i 3147 dagar 13 timmar 21 minuter och 28 sekunder. Jag kunde haft fem hjärtinfarkter, en bortopererad njure, fått stroke två gånger och haft en dotter som oroat sig över vad hon skulle göra med alla mina kappor när jag väl dog. Jag vet. Det kunde varit värre. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag blir trött på det.

Nu händer det igen. Mitt liv packas ner. Utan att egentligen ha packats upp. En dag i september 2006 packade jag min ryggsäck. Den var mitt hem under en tid då jag varken behövde väggar, golv eller tak. Av oklar anledning packade jag aldrig upp. Jag lever fortfarande i parantesen. I väntan på. Ändå känns det som det aldrig kommer bli mer på riktigt än det varit. Kluven.